Min häst historia.

Där finns oändligt många vägar till ett liv med hästar - och ett liv med hästar kan se ut på ungefär lika många olika sätt. Vägen till en framgångsrik sportkarriär med hästar är något mer snäv – enligt min filosofi beror detta inte på hur vi börjar vårt hästintresse men hur vi hanterar det sen! I världstoppen genom generationer inom både dressyr och hoppning finns ryttare med alla möjliga olika bakgrunder men med väldigt lika mål och egenskaper såsom drive, envishet och hårt-jobbande som gör att dessa personer kommer närmare målet än de flesta andra.

För min egen del är jag född och uppväxt i Höör av icke-hästföräldrar med en liten ekonomi. Jag bodde en i en lägenhet intill en av de många rondellerna i Höör i Skåne med min mamma, pappa och lillasyster Carina de första åren. Vid 7-årsåldern skiljde mina föräldrar sig och då flyttade jag med min pappa till Tyringe. Min pappa var duktig energi-forskare men hopplös i business och hade därför aldrig pengar trots att han fick bra patent på sina energi-uppfinningar. Så för min del blev det en nyckel runt halsen till vår lägenhet i ghettot i Tyringe och en 10a till korv med mos hos lokala kiosken.

Jag tillbringade snabbt all min fritid i ishockey-arenan i Tyringe och väl hemma stod jag i timvis och tränade slagskott på garageporten vid lägenheten – jag har en vis tendens att bli fanatisk med saker jag gillar. Jag gillade hockeyn och la all min tid och energi på att bli så bra som möjligt och fick med hockey-laget även möjlighet att resa runt i Sverige på matcher. Dock insåg jag efter några år, när tjejer började bli intressant, att hockey-arenorna mest fylldes med killar.

En dag följde jag och ett par andra killer därför med några tjejer till ridskolan i Tyringe. Tjejerna insisterade på att vi skulle upp och prova rida – vi var alla absolut livrädda men visade såklart inget, det hade varit pinsamt om dessa ”tuffa hockey-killar” visade rädsla för hästarna som tjejerna mästrade så galant. Jag råkade komma in i lättridning direkt och tjejerna blev oerhört imponerade och så började mitt liv med hästar – var det så enkelt att imponera på tjejerna var det ju bara att fortsätta. Jag skrev in mig på ridskolan i smyg från de andra killarna och det var med en klump i halsen och rädsla att jag gick dit varje vecka men snart blev jag fanatisk. Jag lånade alla faktaböcker jag kunde och lärde mig alla hästens kroppsdelar utantill. Jag sparade alla mina pengar och köpte träns trots jag inte hade någon häst – enbart för att ha det hängande hemma i klädskåpet i mitt rum så jag kunde lukta på det när jag kände för det. Jag blev så fascinerat av hela livsstilen så jag beställde kataloger på stallinredning osv och drömde mig iväg till en framtid där jag kunde bygga ett eget stall.

Efter några år blev det för mycket med både hockeyn och ridningen och jag var tvungen att välja och då blev det hästarna och livsstilen runt omkring hästarna som tog över! Vid denna tiden flyttade jag, min pappa och min lillasyster till ett litet hus med ett stall och jag fick en egen häst, ett 2-årigt korsningssto Nepita som min pappa köpte för 3,500 SEK. Jag fick själv rida in henne och utbildade henne i hoppning och fälttävlan.

Sedan när jag var 16 och hade slutat skolan flyttade jag till Flyinge för att utbilda mig vidare med hästar. Efter skolan blev jag anställd på Flyinge och arbetade där i 3 år. Jag var färdig med arbetsdagen vid 17-tiden men jag hade mycket mer kvar att ge så jag började snabbt ta emot hästar för utbildning, hyrde sedan ett stall och tränade och utbildade hästar för försäljning kvällstid. Det blev känt att jag sålde hästar och jag blev kontaktat av paret Albinsson. Detta var starten på ett långvarigt samarbete om träning och utbildning av hästar för försäljning och startskottet för skapandet av gården och bolaget Tullstorp Dressage Stable.

Under hela min karriär har jag fått jobba hårt för det jag vill uppnå. Jag har inga pengar hemifrån eller från andra gynnsamma bolag och allt vad som skall renoveras eller byggas på Tullstorp har sedan början enbart varit med pengar som jag själv har tjänat in från hästverksamheten. Jag har alltid tävlat och haft som min stora dröm och mål att en dag nå världstoppen men under många år fick jag såklart oftast sälja de bästa hästarna för att finansiera uppbyggnaden av anläggningen. Därför var jag såklart väldigt tacksam för att komma över en hästägare som Hans-Yngve Göransson som vägrade sälja Briar och lät mig tävla honom hela vägen till målet. Och bättre marknadsföring kunde väl ingen av oss ha önskat sig!

Jag tror på långa genuina samarbeten med både sponsorer, mentorer, hästägare, samarbetspartners osv. Mitt arbete med Briar och Hans-Yngve varade i decennier från Briar var 2 till 19. Jag jobbade med paret Albinsson från 1981 och många år fram. Jag har haft samma tränare, Kyra Kyrklund, i över 20 år och vi jobbar fortfarande ihop i Knytkalaset tillsammans med min första sponsor Åke Björsell, som kom in i bilden redan innan Briar.

Som sammanfattning och till reflektion för alla unga ryttare därute med stora drömmar – ha inte så bråttom men håll fokus och tänk långsiktigt och hållbart. Jag har aldrig ridit ponny, junior eller Young rider-mästerskap – där fanns ingen U25 mästerskap på den tiden – och jag var 30 när jag tog min första medalj men det har gått rätt så bra ändå! Det är det fina med vår sport, där finns knappt någon tids- och åldersbegränsning som där gör i de flesta andra sporterna. Och där finns ingen mall på att nå toppen men en sak är säkert – man kommer inte dit vid att vara lat! Man måste brinna för det, ha vilja och drive så det räcker och aldrig vara rädd för att jobba för jobb är det! Och en fantastisk känsla när man lyckas.

Idag är jag mer aktiv än någonsin med utbildning av hästar och ryttare och jobbar om möjligt mer än någonsin. Beläggningen på Tullstorp är full och vi är väl erkända internationellt med 95 % av vår verksamhet på export. Det är mitt liv, livsstil, familjens paradis och mitt livsverk.

Förra veckan var det Plantskole träningar i söder med restriktioner enligt rekommendationerna från Folkhälsomyndigheten. Det kändes bra och både ryttare och hästar var väldigt glada för att komma igång igen.

Here we go! ”My horsy story”

Började rida hos den berömda ”Tant Ella” som hade ponnyridskola i Stockholm, jag var då 7 år. Fortsatte sedan rida på Djurgårdens Ridskola för Staffan Lindroth, fick så småningom låna ett Gotlandsruss ”Bassen”, med honom red jag flera SM och min tränare var galopptränare(!) och hette Christina Lokrantz, hon sporrade mig till stordåd, ponnyn åkte så småningom tillbaka till hovstallet, så då åkte jag med Christina till Täby galopp och fick låna ett fullblod efter Ujiji, Metronom hette den.

När jag var 14 år flyttade vi till Geneve i Schweiz, där lyckades jag hitta en privat anläggning nära franska gränsen hos Gianfranco de Rahm. Jag gick i skola i Geneve ett år och jag fick rida och tävla hur mycket som helst hos Gianfranco, endast hoppning dock.

Efter det året fick jag börja på internat i Sigtuna, gick där i fem år till Studenten. Under de åren åkte vi buss till Uppsala där man red lektion för Ryttmästare Kurt Wiksell (även Peder o Jens Fredriksons första ridlärare!) På loven var det åter full ridning i Schweiz, tävlade även i fälttävlan.

Efter skolan, ett år i Paris, hårda studier.. Kom därefter tillbaka till Stockholm och KÖPER MIN FÖRSTA HÄST! En häst efter Vagabond som fick spatt och såldes till en hoppryttare. Efter fyra år på Stockholms universitet gifter jag mig med Peder och vi flyttar till gården utanför Nyköping, jag köper en gigantisk häst av Dag Nätterqvist ”Upsi Daisy”, en snäll och duktig häst men relativt befriad från gångarter, såldes, gick MSVB. Köper en Brabant avkomma ”Best man”, åkte med honom med Lussans hjälp till Walter Christensen flera månader, men hästen (eller jag) hade extremt svårt att läras galoppombyten, han fick tyvärr kvickdrag och dog.

NU börjar det hända saker.. Hittar en Presto avkomma i Östergötland hos Ingemar Nydahl, ”Dark O´Love”, med underbare Hans Helge Rasmussens hjälp tar vi oss till Grand Prix, nästan samma årskull (födda 1975 och -76) hittar jag Elixir, också efter Presto, jag blev blixtförälskad när jag såg honom, och till slut fick jag köpa honom av Karl Åke Hultberg. Med Elixir hade jag en hel del framgångar, var uttagen till OS 1988 efter topp-placering i SM, men tyvärr togs vi ur karantän när det visade sig att Elixir gick orent, 1989 blev vi uttagna till EM, men när vi kom till Tyskland var han halt igen. Efter behandling blev han ännu sämre så jag lovade mig själv och ”Lix” att nu var det färdigt med sprutor, tog honom till Tore Persson, en galopptränare vid Strömsholm. Han var en av de första som arbetade alternativt, Lix kryade på sig, man visste aldrig var felet var, men Tore upptäckte att hästen hade extremt mycket kalcium i blodet, men brist i ben och hårrem. 1990 vann vi alla starter vi gjorde och blev uttagna till VM i Stockholm, det var fantastiskt, världens bästa tävling, och på hemmaplan. Så vet check.. ”Reinspection 3 oclock” sa veterinären, det innebar att hästen ej gick rent. Men jag hade en vän vid namn Kyra Kyrklund som gav lite råd för hur jag skulle visa upp honom, vår Landslagsveterinär Gunnar Rådberg hade också en del tips. Kl 15.00 klarade vi besiktningen, vi red VM och Lix gick superfint och vi kom fyra i lag. Elixir var en helt underbar häst och han levde länge. Vi tog avsked året därpå på Strömsholm, han hade vunnit tre klasser och jag fick rida runt på gröna banan till publikens jubel, ett kärt minne.

I mitten av 1980-talet fick vi en Rikstränare, Georg Otto Heyser, kallad ”Butzer”, han var en fantastiskt bra tränare och coach, men sedan tog Walter Christensen över och därefter världens bäste Herbert Rehbein, då tränade vi mycket i Tyskland därför Herbert var så eftertraktad så hela världen ville träna för honom, tyvärr dog han alldeles för tidigt.

Nu hade Kyra börjat jobba på Flyinge så jag började åka till henne och Richard en gång i månaden för att träna två hästar åt gången, vi hade väldigt kul och jag fick alltid bo hos dem.

Nu följer en hel skara med hästar som alla inköptes som 3-4-åringar, och alla lyckades komma upp till Grand Prix : Show Gun som jag vann SM med1992, Charlie Drum, Panache, Mr Bean ( EM i Hickstead 2003, reserv), Chivas, Donovan (lever än), Santana som gick till de gröna ängarna i veckan, han fick ringkota 20 år gammal, och sist men inte minst Entutu som nu tävlas av Lina Dolk.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag haft en enorm och innerlig glädje av mitt liv med hästar, och alla härliga människor man mött i samband med ridningen, Knytkalaset har varit centralt för denna gemenskap med all kunskap det medfört, att jag också fick bli tränare för ”Plantskolan norr” har gett mig mycken glädje, nu när jag tonat ner min egen ridning känner jag desto större glädje och inlevelse vad gäller mina elever.

Och tänk så mycket roligt man haft, alla resor internationellt, alla NM, alla bil och hästbuss dramatik som mirakulöst löst sig under alla dessa resor.

Är föresten rätt stolt över att jag vann Championatet 1991, (vinstrikaste dressyr ryttare under året).

Har också gått och blivit Mentor nu, det ska bli en ny utmaning om jag kan tillföra något..

Stort tack till Åke Björsell, Jan B. och Kyra, you made it happen!

"Jag är född och uppvuxen mitt i Helsinfors centrum i en familj utan någon häst anknytning. Vi hade alltid hund men inga andra husdjur.

Själv har jag nog alltid varit lite djur”galen” . Vi hade en sommarstuga 100 km från Helsingfors och mina föräldrar var goda vänner med den lokala veterinären. Redan när jag fortfarande var barn, brukade han hämta upp mig tidigt på morgnarna o så åkte jag runt med honom hela dagen på hans sjukbesök till böndernas kossor och grisar.

När jag inte åkte med honom så cyklade jag 20 km till min gudmor som hade en rätt stor bondgård med mjölk kor, höns, grisar och arbetsHÄSTAR! Anita, min gudmor hade 4 pojkar, den äldsta i min ålder, och jag blev lite av en dotter i huset.

Hon drev gården och jag hängde med henne i bl annat ladugården (jag kan faktiskt mjölka en ko för hand!) och ut på åkrarna. En av höjdpunkterna på sommaren var höskörden då jag brukade få sitta bakom seldonen på hästryggen då de körde in hö till ladugården.

En vacker sommardag, då jag var 10 år gammal, skulle ”Casse” (äldsta sonen) och jag få RIDA på Irja (ardenner finskt kallblodskorsning), som var en av arbetshästarna på gården. Det fanns naturligtvis ingen sadel och bara långa körtömmar, så vi red barbacka. Tyvärr blev Irja skrämd av familjs hund, Casse föll först och sedan jag. Tyvärr fick jag ändan på tömmen tvinnad runt min fot och släpades efter en galopperande Irja över stock och sten. Hon satte av mot stallet men till all lycka kom stallsmästaren med en annan häst som han lyckades ställa tvärs över vägen som en bromskloss. Irja stannade och jag kom upp på fötterna. Allt annar var bra utom att jag hade brutit min högra överarm.

Armen gipsades och till mina föräldrars förskräckelse lär jag ha sagt att så fort gipset var borta skulle jag rida igen. För att jag inte skulle slå ihjäl mig bestämde de sig för att jag skulle få ”lära mig att rida i ridskola” och som min 11 års födelsedags present gav de mig en 10 timmars nybörjarkurs på Brunakärr.

Lite anade mina föräldrar då, att 10 timmar inte var tillräckligt för att jag skulle ”lära mig att rida”! Inte heller var 10 år tillräckligt och jag känner fortfarande, att efter 60 år med hästar, lär de mig något nytt varje dag!

Jag kan bara tacka mina föräldrar för att de lät min passion bli mitt yrke, genom åren alla fantastiska lärare och tränare som delat med sig av all sin kunskap, alla elever som vågat lita på mig och prova på ”nya o ibland olika” saker, alla hästägare som också blivit mina vänner och framför allt alla hästar som format mig till vad jag är idag!"

/Kyra Kyrklund

I dessa tider där inget är som vanligt, kommer vi att göra en ny artikelserie med ett par inlägg i veckan.

Artikelserien heter "Min Häst Historia" och i varje inlägg kommer ni att få följa med en av våra profiler genom deras historia med hästarna.

Alla profilerna i Knytkalaset & Plantskolan har olika bakgrund och ingångsvinkel men gemensamt lever alla ett liv full av hästar och är framgångsrika inom dressyr.

Först ut att bjuda in er bakom kulisserna och berätta sin historia är Åke Björsell, en av grundarna av Knytkalaset & Plantskolan och sponsor sedan över 20 år sedan när Knytkalaset grundades.

"Hur jag hamnade på hästryggen

Tidig början
Som 10-åring såg jag ett jaktfält med ett 20-tal deltagare rida Hubertusjakt. Hälften var officerare från vårt regemente och häften civila ryttare i röda jackor och vita byxor. Det gick över stock och sten och diken. 8 av 10 kom fram till rävsvansen. Detta gjorde intryck på mig. Skulle man kunna klämma in en ridlektion i veckan i sin veckopeng? Det gick. I gummistövlar och golfbyxor började jag rida på ridskolan och blev alltmer fångad. Detta var 1947 och 1949 brann ridhuset ner. Då lyckades jag få lov att rastrida regementets hästar, vilket jag gjorde varje dag efter skolan. Men här blev det inte någon undervisning, utan min kompis och jag red ut i naturen i var sin båtmössa. Underbart!

Nytt ridhus
Efter fyra år fick vi ett nytt ridhus och där blev jag stammis kan man säga. Snart upptäckte jag att det inte bara fanns trevliga hästar där, utan att nästan alla ryttare var tjejer. Konkurrensen var behaglig. När jag började jobba skaffade jag en egen häst och har haft rätt många genom åren.

Så funkar vi
Nu vill jag berätta om en egenhet som vi ryttare har när det gäller att välja häst. Först ser man på huvudet och är det välskapt och uttrycksfullt fortsätter vi att bedöma resten, och då med ”positiva” glasögon. Dessa glasögon har den egenheten att de förstorar upp fördelar och förminskar nackdelar, och resultatet blir att man ”trillar dit” på hästen. Detta har jag råkat ut för vid flera tillfällen. Plötsligt kopplas hjärnan av och hjärtat tar över rodret.

En gång köpte jag en 3-årig hingst på en auktion i Moskva. Plötsligt stod jag där med en häst utan att veta hur f-n jag skulle få hem den. Men det löste sig.

En annan gång trillade jag dit på en nybliven godkänd hingst i Flyinge. Royal 729 /Kaliber/Cosmos. Vad skulle jag göra med den? Den tog Jan Brink hand om och utbildade.

(Det kan vara intressant att känna till att denna benägenhet att låta känslorna ta över i viktiga beslutsprocesser, gäller även när det gäller val av partner. Detta är förklaringen till att det finns äktenskap.)

Knytkalasets start
Därmed är jag inne på Jan och Knytkalaset. Då jag sålt vårt gamla familjebolag, kände jag att det vore roligt att göra något för svensk dressyrsport. Jan och jag satt många kvällar och resonerade om hur det bäst skulle kunna gå till. Köpa lovande hästar? Sända lovande ryttare till Tyskland? Sponsra ryttare? Till slut kom vi fram till att det bästa vore att långsiktigt lära unga talanger att utbilda hästar. Hästar är förgängliga, men kunskapen består. Sagt och gjort, men vem skulle vi engagera som instruktör? Då var Kyra utbildare på Flyinge, men stod i begrepp att flytta till England. Vi åkte ner till henna och presenterade vår idé. Hon hoppade väl inte precis upp i knät på oss direkt, men skulle tänka på saken- det skulle ju innebära regelbundna resor till Sverige från England. Men så blev det, till ständig stor glädje för alla inblandade.

Namnet
Mitt förslag till namn var Knytkalaset. Då såg de ut som fågelholkar, båda två när de fick höra det. Men jag tyckte det passande för det skulle ju bli ett knytkalas. Jan håller med husrum, Kyra håller med kunskap, jag håller med ekonomi och administration, och eleverna håller med hästar och brinnande engagemang. Så de svalde Knytkalaset. Nu har vi hållit på i 22 år. Kyra borde få medalj av största storlek. 176 resor t/r STN-COP. Men så har hon och Knytkalaset också producerat över 30-40 GP-hästar ihop.

Uthållighet
Jag är så glad över uthålligheten, och f.n. har jag med en häst i Knytis, Fanita, som Ida-Linn rider. Den hästen ”trillade jag dit” på i Holland, ihop med Jan och Ida-Linn. Avslutningsvis kan jag berätta att det troligen inte finns någon i Sverige, som ridit så mycket och lärt sig så lite, som jag. Det räcker inte med kärlek till hästen, man måste ha en god grundutbildning och helst lite talang. Det var här jag kom till korta, men ryttare och hästar har danat mitt liv. Det är jag tacksam för."

/Åke Björsell

Solen sken på Plantskolan i norr när dom hade träningar förra veckan för Liane Wachtmeister.

Här är lite bilder till att ge en inblick i träningarna.

Seger på seger blev det för Knytkalasare och plantor vid nationella tävlingarna i Åstorp i helgen.

Först ut var Knytkalas medlem Sofie Lexner från Christinelund på hästen Danny Black (Desperados x Fleurop). Ekipaget tog hem segern i tävlingarnas första klass på fredagen, FEI Intermediaire II, med 70,588%.

Plantskole eleven och Christinelund kollegan Ellen Lindén-Urnes & Fairy Tale (Friedensritter x Rosenkavalier) kom 4:a i fredagens nästa klass Msv A:1 med 66,752%. På lördagen placerades dom 5:a i FEI Prix S:t Georges med 68,333%. 6:a i klassen var Plantskole kollegan Emelie Svanström & Toscham (Topaasch x De Niro) med 67,982%.

Seger blev det igen i söndagens FEI Kür för Juniorer för Plantskole kollegan Felicia Olofsson & Bellman (Hermes x Prestige VDL) med hela 76,083%.

Knytkalaset och Plantskolen kammade hem alla tre placeringar i årets första Lövsta Future Challenge Cups kval för Unga Ryttare på Strömsholm i helgen.

Segern gick till Knytkalas medlem Emma Jönsson & Donizetti 39 (Don Frederico - Lauries Crusador xx) med 70,490%. Emma tog även hand om 2:a placeringen med hästen Gerion (Jazz x Don Primero) med 70,147%. Placerad 3:a var Plantskole eleven Lina Dolk med Languedoc ( Laomedon x Francisco I) med 67,451%.

I avdelningen för Unga Hästar placerades Knytkalas kollegan Sofie Lexner från Christinelund 2:a med Danny Black (Desperados x Fleurop) med 70,588%. 3:a var Knytkalaset Ebba von Essen & Dora (Don Primero x Amiral) med 69,167%.

I årets ranking efter första kvalomgången finns 8 ekipage utav totalt 18 ekipage med insamlade poäng med från Knytkalaset och Plantskolan. Endast de 4 bästa ekipage i varje avdelning (Unga Hästar och Unga Ryttare) som får plats att delta i den stora final i slutet på årets på Friends Arena under Sweden International Horse Show.

I fredagens Intermediaire II placerades Emma 2:a på Donizetti med 69,167% och 4:a på Gerion med 67,843%. Samma dag i Msv B:5 placerades Plantskole kollegan Charlotta Lundblad 4:a på Corrie B (Johnson x Rubiquil) med 69,043%.

I lördagens S:t Georges placerades Plantskole kollegan Matilda Illerfelt delad 7:a på Bento D (Florencio x Havidoff) med 68,088%. I söndagens Msv A:1 placerades Plantskole eleven Eila Käck 6:a på Betty Boop (Blue Hors Don Romantic x Cortez).

i början på veckan var det Knytkalas träningar. Här är lite bilder från dagarna två.

Förra veckan avslutades i Knytkalasets tecken för plantorna med Plantskole träningar i soliga söder fredag-lördag.