Min häst historia.

Där finns oändligt många vägar till ett liv med hästar - och ett liv med hästar kan se ut på ungefär lika många olika sätt. Vägen till en framgångsrik sportkarriär med hästar är något mer snäv – enligt min filosofi beror detta inte på hur vi börjar vårt hästintresse men hur vi hanterar det sen! I världstoppen genom generationer inom både dressyr och hoppning finns ryttare med alla möjliga olika bakgrunder men med väldigt lika mål och egenskaper såsom drive, envishet och hårt-jobbande som gör att dessa personer kommer närmare målet än de flesta andra.

För min egen del är jag född och uppväxt i Höör av icke-hästföräldrar med en liten ekonomi. Jag bodde en i en lägenhet intill en av de många rondellerna i Höör i Skåne med min mamma, pappa och lillasyster Carina de första åren. Vid 7-årsåldern skiljde mina föräldrar sig och då flyttade jag med min pappa till Tyringe. Min pappa var duktig energi-forskare men hopplös i business och hade därför aldrig pengar trots att han fick bra patent på sina energi-uppfinningar. Så för min del blev det en nyckel runt halsen till vår lägenhet i ghettot i Tyringe och en 10a till korv med mos hos lokala kiosken.

Jag tillbringade snabbt all min fritid i ishockey-arenan i Tyringe och väl hemma stod jag i timvis och tränade slagskott på garageporten vid lägenheten – jag har en vis tendens att bli fanatisk med saker jag gillar. Jag gillade hockeyn och la all min tid och energi på att bli så bra som möjligt och fick med hockey-laget även möjlighet att resa runt i Sverige på matcher. Dock insåg jag efter några år, när tjejer började bli intressant, att hockey-arenorna mest fylldes med killar.

En dag följde jag och ett par andra killer därför med några tjejer till ridskolan i Tyringe. Tjejerna insisterade på att vi skulle upp och prova rida – vi var alla absolut livrädda men visade såklart inget, det hade varit pinsamt om dessa ”tuffa hockey-killar” visade rädsla för hästarna som tjejerna mästrade så galant. Jag råkade komma in i lättridning direkt och tjejerna blev oerhört imponerade och så började mitt liv med hästar – var det så enkelt att imponera på tjejerna var det ju bara att fortsätta. Jag skrev in mig på ridskolan i smyg från de andra killarna och det var med en klump i halsen och rädsla att jag gick dit varje vecka men snart blev jag fanatisk. Jag lånade alla faktaböcker jag kunde och lärde mig alla hästens kroppsdelar utantill. Jag sparade alla mina pengar och köpte träns trots jag inte hade någon häst – enbart för att ha det hängande hemma i klädskåpet i mitt rum så jag kunde lukta på det när jag kände för det. Jag blev så fascinerat av hela livsstilen så jag beställde kataloger på stallinredning osv och drömde mig iväg till en framtid där jag kunde bygga ett eget stall.

Efter några år blev det för mycket med både hockeyn och ridningen och jag var tvungen att välja och då blev det hästarna och livsstilen runt omkring hästarna som tog över! Vid denna tiden flyttade jag, min pappa och min lillasyster till ett litet hus med ett stall och jag fick en egen häst, ett 2-årigt korsningssto Nepita som min pappa köpte för 3,500 SEK. Jag fick själv rida in henne och utbildade henne i hoppning och fälttävlan.

Sedan när jag var 16 och hade slutat skolan flyttade jag till Flyinge för att utbilda mig vidare med hästar. Efter skolan blev jag anställd på Flyinge och arbetade där i 3 år. Jag var färdig med arbetsdagen vid 17-tiden men jag hade mycket mer kvar att ge så jag började snabbt ta emot hästar för utbildning, hyrde sedan ett stall och tränade och utbildade hästar för försäljning kvällstid. Det blev känt att jag sålde hästar och jag blev kontaktat av paret Albinsson. Detta var starten på ett långvarigt samarbete om träning och utbildning av hästar för försäljning och startskottet för skapandet av gården och bolaget Tullstorp Dressage Stable.

Under hela min karriär har jag fått jobba hårt för det jag vill uppnå. Jag har inga pengar hemifrån eller från andra gynnsamma bolag och allt vad som skall renoveras eller byggas på Tullstorp har sedan början enbart varit med pengar som jag själv har tjänat in från hästverksamheten. Jag har alltid tävlat och haft som min stora dröm och mål att en dag nå världstoppen men under många år fick jag såklart oftast sälja de bästa hästarna för att finansiera uppbyggnaden av anläggningen. Därför var jag såklart väldigt tacksam för att komma över en hästägare som Hans-Yngve Göransson som vägrade sälja Briar och lät mig tävla honom hela vägen till målet. Och bättre marknadsföring kunde väl ingen av oss ha önskat sig!

Jag tror på långa genuina samarbeten med både sponsorer, mentorer, hästägare, samarbetspartners osv. Mitt arbete med Briar och Hans-Yngve varade i decennier från Briar var 2 till 19. Jag jobbade med paret Albinsson från 1981 och många år fram. Jag har haft samma tränare, Kyra Kyrklund, i över 20 år och vi jobbar fortfarande ihop i Knytkalaset tillsammans med min första sponsor Åke Björsell, som kom in i bilden redan innan Briar.

Som sammanfattning och till reflektion för alla unga ryttare därute med stora drömmar – ha inte så bråttom men håll fokus och tänk långsiktigt och hållbart. Jag har aldrig ridit ponny, junior eller Young rider-mästerskap – där fanns ingen U25 mästerskap på den tiden – och jag var 30 när jag tog min första medalj men det har gått rätt så bra ändå! Det är det fina med vår sport, där finns knappt någon tids- och åldersbegränsning som där gör i de flesta andra sporterna. Och där finns ingen mall på att nå toppen men en sak är säkert – man kommer inte dit vid att vara lat! Man måste brinna för det, ha vilja och drive så det räcker och aldrig vara rädd för att jobba för jobb är det! Och en fantastisk känsla när man lyckas.

Idag är jag mer aktiv än någonsin med utbildning av hästar och ryttare och jobbar om möjligt mer än någonsin. Beläggningen på Tullstorp är full och vi är väl erkända internationellt med 95 % av vår verksamhet på export. Det är mitt liv, livsstil, familjens paradis och mitt livsverk.