I dessa tider där inget är som vanligt, kommer vi att göra en ny artikelserie med ett par inlägg i veckan.

Artikelserien heter "Min Häst Historia" och i varje inlägg kommer ni att få följa med en av våra profiler genom deras historia med hästarna.

Alla profilerna i Knytkalaset & Plantskolan har olika bakgrund och ingångsvinkel men gemensamt lever alla ett liv full av hästar och är framgångsrika inom dressyr.

Först ut att bjuda in er bakom kulisserna och berätta sin historia är Åke Björsell, en av grundarna av Knytkalaset & Plantskolan och sponsor sedan över 20 år sedan när Knytkalaset grundades.

"Hur jag hamnade på hästryggen

Tidig början
Som 10-åring såg jag ett jaktfält med ett 20-tal deltagare rida Hubertusjakt. Hälften var officerare från vårt regemente och häften civila ryttare i röda jackor och vita byxor. Det gick över stock och sten och diken. 8 av 10 kom fram till rävsvansen. Detta gjorde intryck på mig. Skulle man kunna klämma in en ridlektion i veckan i sin veckopeng? Det gick. I gummistövlar och golfbyxor började jag rida på ridskolan och blev alltmer fångad. Detta var 1947 och 1949 brann ridhuset ner. Då lyckades jag få lov att rastrida regementets hästar, vilket jag gjorde varje dag efter skolan. Men här blev det inte någon undervisning, utan min kompis och jag red ut i naturen i var sin båtmössa. Underbart!

Nytt ridhus
Efter fyra år fick vi ett nytt ridhus och där blev jag stammis kan man säga. Snart upptäckte jag att det inte bara fanns trevliga hästar där, utan att nästan alla ryttare var tjejer. Konkurrensen var behaglig. När jag började jobba skaffade jag en egen häst och har haft rätt många genom åren.

Så funkar vi
Nu vill jag berätta om en egenhet som vi ryttare har när det gäller att välja häst. Först ser man på huvudet och är det välskapt och uttrycksfullt fortsätter vi att bedöma resten, och då med ”positiva” glasögon. Dessa glasögon har den egenheten att de förstorar upp fördelar och förminskar nackdelar, och resultatet blir att man ”trillar dit” på hästen. Detta har jag råkat ut för vid flera tillfällen. Plötsligt kopplas hjärnan av och hjärtat tar över rodret.

En gång köpte jag en 3-årig hingst på en auktion i Moskva. Plötsligt stod jag där med en häst utan att veta hur f-n jag skulle få hem den. Men det löste sig.

En annan gång trillade jag dit på en nybliven godkänd hingst i Flyinge. Royal 729 /Kaliber/Cosmos. Vad skulle jag göra med den? Den tog Jan Brink hand om och utbildade.

(Det kan vara intressant att känna till att denna benägenhet att låta känslorna ta över i viktiga beslutsprocesser, gäller även när det gäller val av partner. Detta är förklaringen till att det finns äktenskap.)

Knytkalasets start
Därmed är jag inne på Jan och Knytkalaset. Då jag sålt vårt gamla familjebolag, kände jag att det vore roligt att göra något för svensk dressyrsport. Jan och jag satt många kvällar och resonerade om hur det bäst skulle kunna gå till. Köpa lovande hästar? Sända lovande ryttare till Tyskland? Sponsra ryttare? Till slut kom vi fram till att det bästa vore att långsiktigt lära unga talanger att utbilda hästar. Hästar är förgängliga, men kunskapen består. Sagt och gjort, men vem skulle vi engagera som instruktör? Då var Kyra utbildare på Flyinge, men stod i begrepp att flytta till England. Vi åkte ner till henna och presenterade vår idé. Hon hoppade väl inte precis upp i knät på oss direkt, men skulle tänka på saken- det skulle ju innebära regelbundna resor till Sverige från England. Men så blev det, till ständig stor glädje för alla inblandade.

Namnet
Mitt förslag till namn var Knytkalaset. Då såg de ut som fågelholkar, båda två när de fick höra det. Men jag tyckte det passande för det skulle ju bli ett knytkalas. Jan håller med husrum, Kyra håller med kunskap, jag håller med ekonomi och administration, och eleverna håller med hästar och brinnande engagemang. Så de svalde Knytkalaset. Nu har vi hållit på i 22 år. Kyra borde få medalj av största storlek. 176 resor t/r STN-COP. Men så har hon och Knytkalaset också producerat över 30-40 GP-hästar ihop.

Uthållighet
Jag är så glad över uthålligheten, och f.n. har jag med en häst i Knytis, Fanita, som Ida-Linn rider. Den hästen ”trillade jag dit” på i Holland, ihop med Jan och Ida-Linn. Avslutningsvis kan jag berätta att det troligen inte finns någon i Sverige, som ridit så mycket och lärt sig så lite, som jag. Det räcker inte med kärlek till hästen, man måste ha en god grundutbildning och helst lite talang. Det var här jag kom till korta, men ryttare och hästar har danat mitt liv. Det är jag tacksam för."

/Åke Björsell